I juni 1988 bekräftade Europeiska rådet målet att Ekonomiska och monetära unionen skulle förverkligas stegvis. En kommitté med Jacques Delors, dåvarande ordförande för Europeiska kommissionen, fick i uppdrag att undersöka och föreslå konkreta etapper för att uppnå denna union.

Kommittén bestod av cheferna för de nationella centralbankerna i Europeiska gemenskapen (EG), Alexandre Lamfalussy, dåvarande högste chef för Bank for International Settlements, Niels Thygesen, professor i nationalekonomi, Köpenhamn, och Miguel Boyer, dåvarande chef för Banco Exterior de España.

I Delorskommitténs rapport lades ett förslag fram om en ekonomisk och monetär union som skulle kunna genomföras i tre etapper.

Ekonomiska och monetära unionen (EMU) – etapper

Etapp 1

EMU – etapp ett

Baserat på Delorsrapporten beslutade Europeiska rådet i juni 1989 att den första etappen mot ekonomisk och monetär union skulle börja den 1 januari 1990. Då skulle i princip alla hinder för fri rörelse av kapital mellan medlemsstater vara upphävda.

Centralbankschefskommittén

Kommittén för medlemsstaternas centralbankschefer tilldelades också ytterligare uppgifter. Denna kommitté hade spelat en allt viktigare roll i det monetära samarbetet sedan den inrättades i maj 1964. Dessa fastställdes i rådets beslut av den 12 mars 1990. De nya uppgifterna inkluderade konsultationer om och främjandet av samordningen av penningpolitiken i medlemsstaterna för att uppnå prisstabilitet.

Med tanke på den relativt korta tid som stod till förfogande och uppgifternas komplexitet, inledde även centralbankschefskommittén arbetet med att förbereda för etapp tre av Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Det första steget innebar att identifiera alla de frågor som skulle undersökas i ett tidigt skede för att upprätta ett arbetsprogram och definiera uppgifterna för de underkommittéer och arbetsgrupper som tillsatts i detta syfte före utgången av 1993.

Rättsliga förberedelser

För att förverkliga etapp 2 och 3 måste fördraget som upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) revideras för att upprätta den institutionella struktur som behövdes. Av den anledningen sammankallades 1991 en mellanstatlig konferens om EMU, parallellt med den mellanstatliga konferensen om en politisk union.

Förhandlingarna resulterade i Fördraget om Europeiska unionen som antogs i december 1991 och undertecknades i Maastricht den 7 februari 1992. På grund av förseningar i ratificeringsprocessen trädde inte fördraget i kraft förrän den 1 november 1993. Genom detta fördrag ändrades fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen – namnet ändrades till Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen – och bland annat protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken samt protokollet om Europeiska monetära institutets stadga infördes.

Etapp 2

EMU – etapp två

Upprättande av EMI och ECB

Upprättandet av Europeiska monetära institutet (EMI) den 1 januari 1994 markerade andra etappen i EMU och i och med detta upphörde Centralbankschefskommittén att existera. EMI:s övergångsexistens speglade också den monetära integrationens situation inom gemenskapen. EMI hade inget ansvar för att föra Europeiska unionens penningpolitik – detta förblev de nationella myndigheternas uppgift – och hade inte heller mandat att utföra valutatransaktioner.

EMI:s två huvuduppgifter:

• att stärka samarbetet mellan centralbankerna och samordningen av penningpolitiken
• att göra de förberedelser som behövdes för att upprätta Europeiska centralbankssystemet (ECBS) som under den tredje etappen skulle föra en gemensam penningpolitik och skapa en gemensam valuta.

EMI utgjorde ett forum för konsultation, meningsutbyte och information om policyfrågor och upprättade det regelverk och det organisatoriska och logistiska ramverk som erfordrades för att ECBS skulle kunna fullgöra sina uppgifter under etapp tre.

• Om EMI:s förberedande arbete
• Referat från konferensen med anledning av 20-årsjubileet av EMI:s upprättande

I december 1995 beslutade EU-rådet att namnet på den europeiska valutan som skulle introduceras vid början av etapp tre skulle vara ”euro” och fastställde att etapp tre av EMU skulle inledas den 1 januari 1999. En detaljerad plan för övergången till euro tillkännagavs. Referensscenariot baserades huvudsakligen på förslag som EMI hade lagt fram.

ERM2

Samtidigt fick EMI i uppgift att förbereda för framtida samarbete i monetära frågor och växelkurssamarbete mellan euroområdet och andra EU-länder. I december 1996 överlämnade EMI sin rapport till EU-rådet. Denna utgjorde basen för ett rådsbeslut om principer och grundläggande faktorer för den nya valutakursmekanismen (ERM2) som antogs i juni 1997.

De nya sedlarna

I december 1996 presenterade EMI även det vinnande designförslaget för eurosedlarna, som skulle sättas i omlopp den 1 januari 2002, för Europeiska rådet och sedan för allmänheten.

Stabilitets- och tillväxtpakten

För att komplettera och specificera fördragets bestämmelser för EMU antog EU-rådet stabilitets- och tillväxtpakten i juni 1997. Två förordningar utgör stabilitets- och tillväxtpakten. Denna pakt ska säkerställa budgetdisciplin i EMU. I maj 1998 kompletterades pakten och åtagandena styrktes i ett av rådets tillkännagivanden. Pakten reformerades 2005 och 2011.

De första deltagarna

Den 2 maj 1998 beslutade Europeiska unionens råd – bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer – enhälligt att 11 medlemsstater uppfyllde de nödvändiga villkoren för deltagande i tredje etappen av EMU och att de kunde anta den gemensamma valutan den 1 januari 1999. De första deltagande länderna var Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland. Stats- eller regeringscheferna uppnådde också politisk enighet om vilka personer som skulle rekommenderas för att bli nominerade till ledamöter av Europeiska centralbankens (ECB) direktion.

Förberedelse för att låsa växelkurserna

I maj 1998 beslutade finansministrarna och centralbankscheferna i de medlemsstater som antog den gemensamma valutan, Europeiska kommissionen och EMI de aktuella bilaterala växelkurserna (ERM-växelkursmekanismen) som skulle användas för de oåterkalleliga växelkurserna för euron.

Utnämning av de beslutsfattande organen

Den 25 maj 1998 utsåg regeringarna i de elva deltagande medlemsstaterna ordförande, vice ordförande och de andra fyra ledamöterna i ECB:s direktion. Deras förordnanden trädde i kraft den 1 juni 1998 och utgjorde upprättandet av ECB. ECB och de elva centralbankerna i de deltagande medlemsländerna utgör Eurosystemet, som utformar och definierar den gemensamma penningpolitiken i etapp tre av EMU.

I och med upprättandet av ECB den 1 juni 1998 hade EMI fullgjort sina uppgifter. Enligt artikel 123 (f.d. artikel 109l) i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, gick EMI i likvidation när ECB upprättades. Allt förberedande arbete som anförtrotts EMI avslutades i god tid och den återstående tiden av 1998 använde ECB för att sluttesta system och förfaranden.

Etapp 3

EMU – etapp tre

Oåterkallelig låsning av växelkurserna

Den 1 januari 1999 inleddes den tredje och sista etappen av EMU med oåterkallelig låsning av växelkurserna för valutorna i de elva medlemsstater som deltog i Monetära unionen och med genomförandet av en gemensam penningpolitik under ECB:s ansvar.

Antalet deltagande medlemsstater ökade till 12 den 1 januari 2001 när Grekland gick in i etapp tre av EMU. Slovenien blev den trettonde medlemmen i euroområdet den 1 januari 2007 och följdes av Cypern och Malta ett år senare. Slovakien blev medlem den 1 januari 2009, Estland den 1 januari 2011, Lettland den 1 januari 2014, Litauen den 1 januari 2015 och Kroatien den 1 januari 2023. Den dag då ett land blir medlem i euroområdet blir dess centralbank automatiskt en del av Eurosystemet.